När man precis glimtat ljuset kom mörkret med buller och bång.

För att jag ska ha en chans att kunna och orka bearbeta detta måste jag bara få skriva av mig, vad jag känner och hur jah på något sätt skall komma ut på andra sidan med en Guds tro i behåll.

När jag på något sett börjat inse att jag kanske kommer klara av detta och att detta är det rätt kommer nästa smäll och om väggen var nära redan innan, så doftar jag den på nära håll just nu.
Mitt psyke orkar inte, min kropp börjar säga ifrån och jag kan inte sätta ord på det verbalt...frågar någon, mår jag bra. För jag orkar inte känna efter orkar inte inse att jag kommer att ställas inför ännu en jobbigt och sorlig period och det som gör mest ont är att människa ifråga inte ens tänker på sin omgiving och det känns tungt...Från att vara 23 har jag nu gått tillbaka till att vara 3 igen och en väldigt liten behövande flicka...du kan inte lämna mig, snälla stanna hos mig. Vad har jag gjort Gud som förtjänar detta? Snälla berätta för mig jag kanske kan ändra något men jag ber in på mina bara knän snälla lämna denna person på jorden ett bra tag till, för jag orkar inte gå igenom en sorg till, det går bara inte. Om det inte räcker med att man är nära att hamna i depression redan innan så kommer detta göra att kanten är nådd och jag vill inte in i cirkeln och vandra igen, jag orkar inte.
Det jag absolut inte förstår är att jag alltid symboliceras som den starke och känslo kallaste av alla, men det är ju så långt ifrån vem jag egentligen är, är det verkligen ingen som sett bakom fasaden då är det verkligen ingen som känner mig. Och helt ärligt så är det faktist ingen som egentligen känner mig. Jag måste vara drottning på att dölja det mesta och det är bara sorligt.   
För det mesta är jag hon som bara ler och uppmuntrar och säger att det kommer nya och bättre tider, men frågan nu är ju bara det; Tror jag på det där själv?

Ja, man bara springer förbi!

Ja, det känns så!
Det finns ingen tid, varken till mig själv eller framförallt till någon annan...det här veckorna som är nu är nog de värsta någonsin...jag är glad om jag hinner sova 8 tim varje natt. Men den 7 juni blir det lite lugnar i sådär 2 dagar innan skolan börjar igen!
Har iaf rätt mycket skoj att se fram emot =) Vecka 35 blir det att rikna nosen mot greace och en veckan intnesivt partande...sen blir det en lång höst men den här hösten tänker iaf vara mycket mer social än någonsin tidigare...för jag har ingen grekiska *yejyye* Och med stor sannolikhet så blir det en trevlig och nice Jul och dess tillbehör..sen blir det v.6 som alltid :) Och det är efter den som den stora grejjen kommer året 2009. Vi planerar nämligen 5-6 veckor i Thailand ock dess omgivningar, kommer bli tok skönt och tro mig vi kommer att göra allt för att komma dit!
Det finns en, han som också kommer få mer utrymme i mitt liv efter den 7 juni och jag längtar som en tok, saknar dig!
Men nu kommer sommaren först och alla dessa härliga arbets dagar...längtar redan!

Theos kai yios agapaete hymin...!
Håller fullständigt med!

Våren kom som en nock out..

Ja, det är inte direkt läge för att säga att det är sommar än men det känns som om att den inte är långt borta.
Synd bara att jag har alldeless för mycket att göra :( Men det finns guld bitar också...:)

Jag har blivit moster för första gången till en alldeless underbar lite krabat...kommer bli mosters ögonsten, det är helt klart.

Vet faktist inte hur länge sedan jag skrev men det har hänt en miljon saker och det är skönt, jag gillar när det händer saker nonstop vilket alla vet som känner mig....Några av sakerna som har hänt är väl att vi har hunnit varit i Egypten vilket gav mer smak så troligen i Feb & Mar nästa år bär det av till Thailand i 6v vilket skulle vara toppen härligt! Förmodligen kommer jag även att hyra ut min lgh i 1 år så jag ska flytta också men det är verkligen inte riktigt bestämt, skulle dock vara hur skönt som helst...vet att det är en till som tycker att det vore toppen ;)

Något jag har märkt är att jag är lugnare i mig själv än vad jag varit på mycket länge och det är en skön känsla detta beror nog på att jag tar livet som det kommer och jag orkar inte bry mig om små pettitesser för det tar för mycket kraft och det ger mig verkligen ingenting. Och tro det eller ej men jag har BESTÄMT mig. Det trodde jag verkligen inte att jag skulle göra men S-stift blir det. För vem orkar vara i U-stift om man inte behöver och funderar ju starkt på att flytta till den "andra" stället när jag är klar...!

Något jag måste lära mig och arbeta på är att jag inte alltid kan säga vad jag tycker och tänker, men att jag kan göra det väldigt ofta!

Detta är veckans samtals ämne:

Har man sina vänner eller väljer man dem? Vad är skillnaden? Ska man klippa banden om det inte ger något? Eller ska man hålla hårt i något som egentligen inte är något?

Och det finns aldrig något lätt svar, men jag gillar mina :)

Det blir nog Peace and Love för mig i sommar ;) Längtar som en galning.