När man precis glimtat ljuset kom mörkret med buller och bång.
För att jag ska ha en chans att kunna och orka bearbeta detta måste jag bara få skriva av mig, vad jag känner och hur jah på något sätt skall komma ut på andra sidan med en Guds tro i behåll.
När jag på något sett börjat inse att jag kanske kommer klara av detta och att detta är det rätt kommer nästa smäll och om väggen var nära redan innan, så doftar jag den på nära håll just nu.
Mitt psyke orkar inte, min kropp börjar säga ifrån och jag kan inte sätta ord på det verbalt...frågar någon, mår jag bra. För jag orkar inte känna efter orkar inte inse att jag kommer att ställas inför ännu en jobbigt och sorlig period och det som gör mest ont är att människa ifråga inte ens tänker på sin omgiving och det känns tungt...Från att vara 23 har jag nu gått tillbaka till att vara 3 igen och en väldigt liten behövande flicka...du kan inte lämna mig, snälla stanna hos mig. Vad har jag gjort Gud som förtjänar detta? Snälla berätta för mig jag kanske kan ändra något men jag ber in på mina bara knän snälla lämna denna person på jorden ett bra tag till, för jag orkar inte gå igenom en sorg till, det går bara inte. Om det inte räcker med att man är nära att hamna i depression redan innan så kommer detta göra att kanten är nådd och jag vill inte in i cirkeln och vandra igen, jag orkar inte.
Det jag absolut inte förstår är att jag alltid symboliceras som den starke och känslo kallaste av alla, men det är ju så långt ifrån vem jag egentligen är, är det verkligen ingen som sett bakom fasaden då är det verkligen ingen som känner mig. Och helt ärligt så är det faktist ingen som egentligen känner mig. Jag måste vara drottning på att dölja det mesta och det är bara sorligt.
För det mesta är jag hon som bara ler och uppmuntrar och säger att det kommer nya och bättre tider, men frågan nu är ju bara det; Tror jag på det där själv?
När jag på något sett börjat inse att jag kanske kommer klara av detta och att detta är det rätt kommer nästa smäll och om väggen var nära redan innan, så doftar jag den på nära håll just nu.
Mitt psyke orkar inte, min kropp börjar säga ifrån och jag kan inte sätta ord på det verbalt...frågar någon, mår jag bra. För jag orkar inte känna efter orkar inte inse att jag kommer att ställas inför ännu en jobbigt och sorlig period och det som gör mest ont är att människa ifråga inte ens tänker på sin omgiving och det känns tungt...Från att vara 23 har jag nu gått tillbaka till att vara 3 igen och en väldigt liten behövande flicka...du kan inte lämna mig, snälla stanna hos mig. Vad har jag gjort Gud som förtjänar detta? Snälla berätta för mig jag kanske kan ändra något men jag ber in på mina bara knän snälla lämna denna person på jorden ett bra tag till, för jag orkar inte gå igenom en sorg till, det går bara inte. Om det inte räcker med att man är nära att hamna i depression redan innan så kommer detta göra att kanten är nådd och jag vill inte in i cirkeln och vandra igen, jag orkar inte.
Det jag absolut inte förstår är att jag alltid symboliceras som den starke och känslo kallaste av alla, men det är ju så långt ifrån vem jag egentligen är, är det verkligen ingen som sett bakom fasaden då är det verkligen ingen som känner mig. Och helt ärligt så är det faktist ingen som egentligen känner mig. Jag måste vara drottning på att dölja det mesta och det är bara sorligt.
För det mesta är jag hon som bara ler och uppmuntrar och säger att det kommer nya och bättre tider, men frågan nu är ju bara det; Tror jag på det där själv?
Kommentarer
Trackback