zofiza

Ja, mycket förändrades i ett nafs söndagen den 25 Jan, en älskad människa tog sitt sista andetag och flög iväg till en frihet utan smärta och kamp. Jag vet att du har det bra, du har berättat det för mig (svårt att förklara) Jag ser dig leende och tillsamans med de andra två, jag är lycklig för din skull men jag önskar att du hade fått stanna ett tag till. För tro det eller ej så behöver jag dig så oerhört mycket du var ju min enda säkerhet som jag verkligen kunde lita på...vad gör jag nu?!? Det är en stor sorg men ändå en lättnad att veta att du fick som du ville. In i det sista ville du inte göra mig ledsen eller uppröd, du sa hej då i smset du skickade till J, du visste då vart det skulle leda. Jag har misst ännu en "förälder" är detta verkligen rättvist? Okej om du har varit gammal det hade jag kunnat tagit, men du hade nästan halva livet kvar, det är fruktansvärt orättvist. Nu sitter vi här med papper och åter papper vi skrattar och gråter om vart annat det är tungt jag orkar nästan inte känna efter, Sven du har lämmnat ett stort hål men du kommer alltid finnas i mitt hjärta, alla dessa minnen gör att jag kan gå vidare, för jag om någon vet att vi kommer att träffas åter igen. Det stärker mig!

Imorgon kommer det att bli en fruktansvärt jobbig dag då det är begravning jag är väldigt glad att både Johanna och Therese kommer att finnas där och att någon av dem kan hålla i mormor för imorgon kommer jag knappt orka med mig själv. Jag håller tummarna för att jag ska komma igenom det i något sådär skick.

Hoppas ni får en bättre fredag än mig.